En hyllning till min andra halva.

Vem hade kunnat tro att jag, för några månader som var så förstörd på insidan, skulle kunna bli så fantastiskt jävla nypa-mig-i-armen kär? Men han fick mig att bli hel. Han var den perfekta pusselbiten. Han är den jag tänker på hela tiden, när jag somnar på kvällen och när jag vaknar på morgonen. I varje andetag. Min fina fina Jesper. Han får mig att le, le med hela kroppen, skratta så jag tjuter, grinar och får slut på luft. I hans famn är jag tryggast i världen. Och hans leende, det får mig att bli knäsvag. Hans kyssar är det bästa jag vet, han är det bästa jag vet. Att vara kär, riktigt jäkla kär, det är det finaste som vi någonsin får uppleva här i livet. Och jag är så lycklig över att jag få vara kär i just Jesper, för han har gjort mitt liv så mycket bättre, lyckligare och varmare.

Kommentera här: