Idag är det 4 år sedan min fina farfar lämnade oss här på jorden. Han var verkligen en underbar människa på alla sätt och vis. Jag saknar honom väldigt mycket, och har fortfarande svårt för att prata om det hela. 

Jävla cancer. 

Under sista tiden som farfar levde så var det svårt att se hur han för varje dag, blev svagare och svagare. Jag minns dagen då jag var hemma hos honom, drack te och åt rostmackor med marmelad. Vi pratade om livet som han levt och jag kämpade så för att hålla tårarna inne. Jag minns så väl känslan när farfars vän knackade på och kom in till oss i matrummet. Hur rösten brast på honom och hur fruktansvärt ledsen han var för farfars skull. Jag var då tvungen att gå in till vardagsrummet, knyta näven hårt och låta stora tårar rinna ned för min kind så tyst jag kunde. Ville visa mig stark för farfar.

 Det gjorde så ont inom mig. Hela kroppen värkte av sorgen. 

Jag visste där och då, att detta skulle vara en av de sista gångerna som vi skulle ses i livet hemma i Fagervik. 

Det är än idag, trots att det gått fyra år, lika jobbigt att tänka på den tiden. Just nu rinner tårarna och de gör fortfarande ont. 

Farfar gav mig så många fina minnen och lärdomar i livet. Jag är honom evigt tacksam för att just han var min farfar. 

Nu i dessa tider tänker jag extra mycket på min stackars farmor som sitter isolerad helt själv i huset där hon och farfar bott i större delen av livet. Jag längtar tills jag får krama om henne igen, och äta hennes fikabröd❤

Ta hand om er, och era nära och kära

Kram från mig